Qruiser.com är en bra community för HBTQ-personer, där man - i ärlighetens namn - främst söker sexuella kontakter. Där man man gå med i olika Klubbar, så att man lättare kan hitta likasinnade. Det kan vara allt från "vi som gillar äldre", "Jag tänder på stora kukar", "Söker Transexuella" och så vidare.
Det finns ca 2400 klubbar. De flesta är alldeles normala men inte alla. Här kommer några av de mer udda, om du frågar mig.
1. Intendentens Noveller
Sexnoveller för alla, och jag antar att de flesta novellerna handlar om Intendenten och hur han tar sig an Carola? Ja den urringningen kan ju få igång vilken hetrokarl som helst, eller flata med för den delen. Ock micken kan man ju säkert göra nåt riktigt snuskigt med. Kan ju bli hur bra som helst det här!
Igår skrev jag i bloggen "Lev livet idag". Idag vet jag inte varför. Har varit sjukskriven idag, inte orkat jobba. Var hemma igår också. Allt känns utan en poäng. Jobb, huset, min hälsa, semesterplaner. Allt känns....meningslöst.
Tog mig faktiskt ut idag, gick en promenad på en timma. Grått väder, regnet hängde i luften, snålblåsigt och ett sådant där icke-väder som bara november kan uppbringa. Kände mig lite bättre till mods när jag kom hem.
Började googla på ordet "Melankoli". Inser att jag kanske inte har just den diagnosen, men så hittade jag en recension på filmen "Melancholia" av Lars Von Trier. Den verkade intressant (vet inte varför jag inte sett den innan, men har väl lite svårt för Triers Dogma-filmning, skakig och ryckigt, grynigt och jobbigt), så jag började titta på den. Vilken fantastisk film. Kände igen mig så mycket i Kirsten Dunsts rollfigur.
Så meningslöst allt kan kännas, fastän hon precis gift sig i filmen, och borde vara lyckligast på jorden så förstod man att allt kändes meningslöst för henne. Hon insåg själv att hon borde vara glad, borde le och borde festa på hennes bröllopsfest. Men hon gjorde det inte. Hon drog sig undan, kände sig inte delaktiv i festen, i hur alla andra hade det på festen. Till och med hennes nya man orkade hon inte riktigt engagera sig i.
Filmen är snyggt filmat, inte i Dogma-andan, utan superfint ljussatta miljöer, faktiskt inspelad på Tjolöholms Slott. Har inte sett jättemånga Von Trier-filmer, men den här kan jag nog säga är den film jag gillar bäst av honom.
Kände mig väldigt nere efter filmen, men nu när jag fått skriva av mig lite så känns det bättre. Skriva är viktigt, känner jag. Det skall jag fortsätta med.
"I kroppen min" är boken jag aldrig läste ut. Kristian Gidlunds bok blev helt enkelt för mycket, för tung, för jobbig. Så jobbig att jag inte kunde ta till mig det han skrev Jag kände inget när jag läste den, förutom att jag skämdes att jag inte kände något.
Idag lyssnade jag på hans Sommarprat i P1, som sändes i somras, bara några månader innan han gick bort i cancer. Jag grät nästan hela tiden. När jag fick höra hans röst, och få hans berättelse så konkret, så fattade jag hans budskap. Hans smärta och sorg. Det låter kanske fånigt, men hans musikval i programmet (Spotify-länk) berörde mig också djupt. Musik har alltid lyckats leta sig in i mitt hjärta.
Jag erkänner, innan hans blogg och det skriveri som blev runt den i media, så hade jag aldrig hört talas om Kristian. Men det är inte det som är poängen här. Poängen är att han har fått sprida sitt budskap som han ville få ut. Lev nu. Lev inte sen.
Jag vet inte varför, men jag kan i ena sekunden vara hur lycklig som helst, jag kan känna "vad bra jag har det". Jobbet funkar, förhållandet går bra, jag tränar bra, jag äter (nästan bara) nyttig mat och dricker måttligt med alkohol (för det mesta).
Sen kan jag bara höra en låt, eller se en film för att jag skall bara känna en hopplöshet välla in över mig, ett vemod som tar ner mig från mitt bra humör, ner till "jag skiter i allt, lika bra jag är singel och flyttar nånstans där jag inte känner nån"-humör.
Det kan vara någon som säger något till mig, eller ibland INTE säger något.
Jag får svårt att komma upp igen, känna mig okej igen. Och det är svårt att försöka spela glad och nöjd, för att inte säga omöjligt, med den klump i magen jag känner då.
Idag lyssnade jag på den här låten, för första gången. Alison Moyets nya låt When I Was Your Girl.
Jag har alltid älskat Alison, hennes röst är helt fantastisk, lika själfull som Arethas. Jag blev helt knockad av denna, och sitter här nu med en klump i magen, ett vemod som jag inte vet vart det kom från.
Låten handlar om ett fårhållande som fick ett olyckligt slut. Jag tror många gånger att allting bra någon gång kommer att ta slut. Det är en cynisk inställning kanske, och beror kanske på att man är skillsmässobarn, vad vet jag. Men det jobbiga är att jag känner så även med mitt förhållande. Förhållandet är jättebra, "men det kommer säkert ta slut, för det gör ju allt fint". Fan vad jag hatar den känslan.
Vad kommer det sig? Är det något felgängat i mitt psyke, behöver jag mer D-vitamin eller vad beror det på? Jag vill bara åka hem, vara ENSAM, vara introvert och värka ut vemodsklumepn i magen. Men hur gör jag det utan att såra min älskade?
Tror inte jag behöver säga att jag jag tycker om Mia, alla som känner mig vet nog det vid det här laget och jag har bloggat om henne tidigare. Mia känner jag är den där personen som jag vill vara (fast jag behöver inte byta kön kanske), hon verkar så lugn och hel, så öppen och ärlig. I alla fall den del av henne man ser på TV och hör av i radion. Fastän vi bor i samma stad, nåja nästan, så har jag aldrig sett henne, varken när hon uppträtt eller på stan. Såg jag henne på stan skulle jag vilja göra en Waynes-world-we're-not-worthy-hälsning.
Här är två klipp från hennes föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst". Köp hela föreställningen på DVD. Det är en order.
"Jag hittar ingen att leva med, men nu har jag förstått att det är mitt eget fel. Det ger en enorm källa till glädje det."
Mia på Grötö har jag sett alla avsnitten på. Intervjuerna med olika kändisar är bra, men för mig är den stora behållningen Mia själv, eller egentligen hennes "alter ego" Tabitha. Tabitha säger de där självklara sakerna, på ett sätt som för henne är så tveklöst. Det är så det är.
Till exempel varför Tabitha aldrig fick orgasm här hon var 20: "Dä va ju för att en drog in magen sôm en aldri köm". Den meningen sammanfattar allt. Man hade så kasst självförtroende och åmade sig och gjorde sig till för den som man hade sex med att man glömde bort att njuta själv. Eller glömde bort varför man ens hade sex med den där killen man aldrig sett innan.
Att alla är lika inför döden, det kunde Tabitha ingyga som jobbar på långvården. Där låg alla, rika som fattiga, bönder eller kungligheter. "Det är lite gôtt det där med döden. Den kruser inte för nôn."
På mitt jobb har jag nu satt upp en bild på Tabitha. Varje gång jag inte vet hur jag skall göra, varje gång jag undrar vad jag skall säga eller tänka om något, så tänker jag: What would Tabitha do?
