Vemodet väller in över mig

Jag vet inte varför, men jag kan i ena sekunden vara hur lycklig som helst, jag kan känna "vad bra jag har det". Jobbet funkar, förhållandet går bra, jag tränar bra, jag äter (nästan bara) nyttig mat och dricker måttligt med alkohol (för det mesta).

Sen kan jag bara höra en låt, eller se en film för att jag skall bara känna en hopplöshet välla in över mig, ett vemod som tar ner mig från mitt bra humör, ner till "jag skiter i allt, lika bra jag är singel och flyttar nånstans där jag inte känner nån"-humör.

Det kan vara någon som säger något till mig, eller ibland INTE säger något.

Jag får svårt att komma upp igen, känna mig okej igen. Och det är svårt att försöka spela glad och nöjd, för att inte säga omöjligt, med den klump i magen jag känner då.

Idag lyssnade jag på den här låten, för första gången. Alison Moyets nya låt When I Was Your Girl.


Jag har alltid älskat Alison, hennes röst är helt fantastisk, lika själfull som Arethas. Jag blev helt knockad av denna, och sitter här nu med en klump i magen, ett vemod som jag inte vet vart det kom från.

Låten handlar om ett fårhållande som fick ett olyckligt slut. Jag tror många gånger att allting bra någon gång kommer att ta slut. Det är en cynisk inställning kanske, och beror kanske på att man är skillsmässobarn, vad vet jag. Men det jobbiga är att jag känner så även med mitt förhållande. Förhållandet är jättebra, "men det kommer säkert ta slut, för det gör ju allt fint". Fan vad jag hatar den känslan.

Vad kommer det sig? Är det något felgängat i mitt psyke, behöver jag mer D-vitamin eller vad beror det på? Jag vill bara åka hem, vara ENSAM, vara introvert och värka ut vemodsklumepn i magen. Men hur gör jag det utan att såra min älskade?

Yazoo - gruppen som fick mig att älska musik

När jag hörde "Don't Go" första gången, så förstod jag inte hur jag skulle överleva tills jag fick lyssna på den igen. På den tiden fanns ju inte Internet eller Spotify, så när man hört en låt på radion, så fick man lugnt vänta tills den spelades igen. Och med tanke på att jag var 11 år när låten kom (1982) så har man ju inte direkt pengar till att köpa den heller. Men mamma och pappa var snälla och jag fick sedan LPn "Upstairs At Eric's"

Den LPn spelade hag så mycket! Jag analyserade varenda litet synth-ljud, varenda frasering av sångarens Alison Moyets röst och jag älskade allt jag hörde, sög in allt som en svamp och tänkte att det här är den musik som är helt fulländad. Felfri.

Sedan kom LP nummer 2, "You And Me Both" och jag fick vatten på min kvarn att Yazoo var den ultimata gusikgruppen, efter dem behövdes inte någon annan grupp. "Nobody's Diary", "Sweet Thing", "Ode To Boy" är låtar som är så fläckfria, så snygga och eleganta.

När nyheten kom att de splittrades, endast efter 2 album, så var det en mörk dag i mitt liv. Jag förstod inte varför, hur kunde de göra så mot sina fans, mot MIG. Det var jobbigt, men sån''t var livet. som tur var släppte ju både Vince Clarke och Alison ny musik på var sitt håll, och Alison är den som vann mitt hjärta av de två.

Alison Moyets röst är för mig liga själ-full som Aretha (nästan), och jag lyssnar på henne dagligen fortfarande. Hennes "Love Letters" får mig att rysa av välbehag varje gång jag hör den.