Yazoo - gruppen som fick mig att älska musik

När jag hörde "Don't Go" första gången, så förstod jag inte hur jag skulle överleva tills jag fick lyssna på den igen. På den tiden fanns ju inte Internet eller Spotify, så när man hört en låt på radion, så fick man lugnt vänta tills den spelades igen. Och med tanke på att jag var 11 år när låten kom (1982) så har man ju inte direkt pengar till att köpa den heller. Men mamma och pappa var snälla och jag fick sedan LPn "Upstairs At Eric's"

Den LPn spelade hag så mycket! Jag analyserade varenda litet synth-ljud, varenda frasering av sångarens Alison Moyets röst och jag älskade allt jag hörde, sög in allt som en svamp och tänkte att det här är den musik som är helt fulländad. Felfri.

Sedan kom LP nummer 2, "You And Me Both" och jag fick vatten på min kvarn att Yazoo var den ultimata gusikgruppen, efter dem behövdes inte någon annan grupp. "Nobody's Diary", "Sweet Thing", "Ode To Boy" är låtar som är så fläckfria, så snygga och eleganta.

När nyheten kom att de splittrades, endast efter 2 album, så var det en mörk dag i mitt liv. Jag förstod inte varför, hur kunde de göra så mot sina fans, mot MIG. Det var jobbigt, men sån''t var livet. som tur var släppte ju både Vince Clarke och Alison ny musik på var sitt håll, och Alison är den som vann mitt hjärta av de två.

Alison Moyets röst är för mig liga själ-full som Aretha (nästan), och jag lyssnar på henne dagligen fortfarande. Hennes "Love Letters" får mig att rysa av välbehag varje gång jag hör den.