Tog mig faktiskt ut idag, gick en promenad på en timma. Grått väder, regnet hängde i luften, snålblåsigt och ett sådant där icke-väder som bara november kan uppbringa. Kände mig lite bättre till mods när jag kom hem.
Började googla på ordet "Melankoli". Inser att jag kanske inte har just den diagnosen, men så hittade jag en recension på filmen "Melancholia" av Lars Von Trier. Den verkade intressant (vet inte varför jag inte sett den innan, men har väl lite svårt för Triers Dogma-filmning, skakig och ryckigt, grynigt och jobbigt), så jag började titta på den. Vilken fantastisk film. Kände igen mig så mycket i Kirsten Dunsts rollfigur.
Så meningslöst allt kan kännas, fastän hon precis gift sig i filmen, och borde vara lyckligast på jorden så förstod man att allt kändes meningslöst för henne. Hon insåg själv att hon borde vara glad, borde le och borde festa på hennes bröllopsfest. Men hon gjorde det inte. Hon drog sig undan, kände sig inte delaktiv i festen, i hur alla andra hade det på festen. Till och med hennes nya man orkade hon inte riktigt engagera sig i.
Filmen är snyggt filmat, inte i Dogma-andan, utan superfint ljussatta miljöer, faktiskt inspelad på Tjolöholms Slott. Har inte sett jättemånga Von Trier-filmer, men den här kan jag nog säga är den film jag gillar bäst av honom.
Kände mig väldigt nere efter filmen, men nu när jag fått skriva av mig lite så känns det bättre. Skriva är viktigt, känner jag. Det skall jag fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar