"I kroppen min" är boken jag aldrig läste ut. Kristian Gidlunds bok blev helt enkelt för mycket, för tung, för jobbig. Så jobbig att jag inte kunde ta till mig det han skrev Jag kände inget när jag läste den, förutom att jag skämdes att jag inte kände något.
Idag lyssnade jag på hans Sommarprat i P1, som sändes i somras, bara några månader innan han gick bort i cancer. Jag grät nästan hela tiden. När jag fick höra hans röst, och få hans berättelse så konkret, så fattade jag hans budskap. Hans smärta och sorg. Det låter kanske fånigt, men hans musikval i programmet (Spotify-länk) berörde mig också djupt. Musik har alltid lyckats leta sig in i mitt hjärta.
Jag erkänner, innan hans blogg och det skriveri som blev runt den i media, så hade jag aldrig hört talas om Kristian. Men det är inte det som är poängen här. Poängen är att han har fått sprida sitt budskap som han ville få ut. Lev nu. Lev inte sen.
Ni behöver inte läsa boken. Men lyssna på hans Sommarprat.
Och lev livet. Det kommer aldrig åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar