Vemodet väller in över mig

Jag vet inte varför, men jag kan i ena sekunden vara hur lycklig som helst, jag kan känna "vad bra jag har det". Jobbet funkar, förhållandet går bra, jag tränar bra, jag äter (nästan bara) nyttig mat och dricker måttligt med alkohol (för det mesta).

Sen kan jag bara höra en låt, eller se en film för att jag skall bara känna en hopplöshet välla in över mig, ett vemod som tar ner mig från mitt bra humör, ner till "jag skiter i allt, lika bra jag är singel och flyttar nånstans där jag inte känner nån"-humör.

Det kan vara någon som säger något till mig, eller ibland INTE säger något.

Jag får svårt att komma upp igen, känna mig okej igen. Och det är svårt att försöka spela glad och nöjd, för att inte säga omöjligt, med den klump i magen jag känner då.

Idag lyssnade jag på den här låten, för första gången. Alison Moyets nya låt When I Was Your Girl.


Jag har alltid älskat Alison, hennes röst är helt fantastisk, lika själfull som Arethas. Jag blev helt knockad av denna, och sitter här nu med en klump i magen, ett vemod som jag inte vet vart det kom från.

Låten handlar om ett fårhållande som fick ett olyckligt slut. Jag tror många gånger att allting bra någon gång kommer att ta slut. Det är en cynisk inställning kanske, och beror kanske på att man är skillsmässobarn, vad vet jag. Men det jobbiga är att jag känner så även med mitt förhållande. Förhållandet är jättebra, "men det kommer säkert ta slut, för det gör ju allt fint". Fan vad jag hatar den känslan.

Vad kommer det sig? Är det något felgängat i mitt psyke, behöver jag mer D-vitamin eller vad beror det på? Jag vill bara åka hem, vara ENSAM, vara introvert och värka ut vemodsklumepn i magen. Men hur gör jag det utan att såra min älskade?

When Madonna was cool...

...she was so worthy!

What would Tabitha do?

Tror inte jag behöver säga att jag jag tycker om Mia, alla som känner mig vet nog det vid det här laget och jag har bloggat om henne tidigare. Mia känner jag är den där personen som jag vill vara (fast jag behöver inte byta kön kanske), hon verkar så lugn och hel, så öppen och ärlig. I alla fall den del av henne man ser på TV och hör av i radion. Fastän vi bor i samma stad, nåja nästan, så har jag aldrig sett henne, varken när hon uppträtt eller på stan. Såg jag henne på stan skulle jag vilja göra en Waynes-world-we're-not-worthy-hälsning.

Här är två klipp från hennes föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst".
Köp hela föreställningen på DVD. Det är en order.



"Jag hittar ingen att leva med, men nu har jag förstått att det är mitt eget fel. Det ger en enorm källa till glädje det."




Mia på Grötö har jag sett alla avsnitten på. Intervjuerna med olika kändisar är bra, men för mig är den stora behållningen Mia själv, eller egentligen hennes "alter ego" Tabitha. Tabitha säger de där självklara sakerna, på ett sätt som för henne är så tveklöst. Det är så det är.

Till exempel varför Tabitha aldrig fick orgasm här hon var 20: "Dä va ju för att en drog in magen sôm en aldri köm". Den meningen sammanfattar allt. Man hade så kasst självförtroende och åmade sig och gjorde sig till för den som man hade sex med att man glömde bort att njuta själv. Eller glömde bort varför man ens hade sex med den där killen man aldrig sett innan.

Att alla är lika inför döden, det kunde Tabitha ingyga som jobbar på långvården. Där låg alla, rika som fattiga, bönder eller kungligheter. "Det är lite gôtt det där med döden. Den kruser inte för nôn."

På mitt jobb har jag nu satt upp en bild på Tabitha. Varje gång jag inte vet hur jag skall göra, varje gång jag undrar vad jag skall säga eller tänka om något, så tänker jag: What would Tabitha do?

Du gör mig galen - En film som gjorde mig lite galen

❤❤❤❤❤
När jag såg den här affischen på stan så tänkte jag att "den här kan man kanske hyra nån gång när det inte finns något annat att se på". Postern ser ut som en trist romantisk komedi, där man redan vet vem som skall bli ihop med vem, a la "You've got mail". Stereotypt och amerikanskt när det är som sämst.

Sedan såg jag att den var nominerad till 8 Oscars, bland annat för bästa film, så då tänkte jag att "okej man kanske inte skall döma filmen efter postern". Igår la jag ut en fråga på Facebook om tips på bra filmer, då dök denna upp som ett bra tips av en vän som jag vet har bra filmsmak.

Första 15 minuterna hade jag hjärtklappning och var allmänt stressad, för dialogen var i-munnen-på-varandra-prat, du vet på det där jobbiga Woody Allen-sättet. Bradley Cooper (mums) har jag sett i andra filmer förut och han har alltid spelat lite mesigt och jag har tyckt att han mest fått vara med på film för att han ser bra ut. I den här filmen var hans karaktär helt obstinat och är en nyligen utsläppt patient från ett mentalsjukhus där han vårdatas efter en skilsmässa som tagit honom minst sagt hårt. Inte riktigt hans vanliga rolltyp. I filmen pratar alla i munnen på varandra och stämningen i filmen är jobbig, ångest och man vill liksom inte vara med. Antar att det är precis det regissören vill att man skall känna. Det är ändå väldigt välspelat och jag förstår varför många i ensemblen fått både Oscarsnomineringar och annat.

Det är inte förrän Jennifer Lawrence gör entré som hela filmen tänds upp och jag kände att "aha det var det här som fattades". Maken till bländande skådespeleri har jag inte sett på länge. Hon fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för den här insatsen, och det var hon väl värd! Vilken kemi det blev mellan hennes roll och Bradleys! Så snyggt , man kände så tydligt att detta var två personer som verkligen behövde varandra, utan att det kändes smörigt och dravligt. Dravligt är ett bra ord, det saknades dravel helt i den här filmen. Nästan, får jag tillägga, slutet är lite amerikansk-dravligt. Men man köper det, eftersom det är riktigt duktiga skådespelare rakt igenom.

Det här är en feelgood-film. Men den är smart gjord, och faller utanför ramarna. Den här filmen får fem hjärtan av mig, maxpoäng, den här måste du se!