När jag såg den här affischen på stan så tänkte jag att "den här kan man kanske hyra nån gång när det inte finns något annat att se på". Postern ser ut som en trist romantisk komedi, där man redan vet vem som skall bli ihop med vem, a la "You've got mail". Stereotypt och amerikanskt när det är som sämst.
Sedan såg jag att den var nominerad till 8 Oscars, bland annat för bästa film, så då tänkte jag att "okej man kanske inte skall döma filmen efter postern". Igår la jag ut en fråga på Facebook om tips på bra filmer, då dök denna upp som ett bra tips av en vän som jag vet har bra filmsmak.
Första 15 minuterna hade jag hjärtklappning och var allmänt stressad, för dialogen var i-munnen-på-varandra-prat, du vet på det där jobbiga Woody Allen-sättet. Bradley Cooper (mums) har jag sett i andra filmer förut och han har alltid spelat lite mesigt och jag har tyckt att han mest fått vara med på film för att han ser bra ut. I den här filmen var hans karaktär helt obstinat och är en nyligen utsläppt patient från ett mentalsjukhus där han vårdatas efter en skilsmässa som tagit honom minst sagt hårt. Inte riktigt hans vanliga rolltyp. I filmen pratar alla i munnen på varandra och stämningen i filmen är jobbig, ångest och man vill liksom inte vara med. Antar att det är precis det regissören vill att man skall känna. Det är ändå väldigt välspelat och jag förstår varför många i ensemblen fått både Oscarsnomineringar och annat.
Det är inte förrän Jennifer Lawrence gör entré som hela filmen tänds upp och jag kände att "aha det var det här som fattades". Maken till bländande skådespeleri har jag inte sett på länge. Hon fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för den här insatsen, och det var hon väl värd! Vilken kemi det blev mellan hennes roll och Bradleys! Så snyggt , man kände så tydligt att detta var två personer som verkligen behövde varandra, utan att det kändes smörigt och dravligt. Dravligt är ett bra ord, det saknades dravel helt i den här filmen. Nästan, får jag tillägga, slutet är lite amerikansk-dravligt. Men man köper det, eftersom det är riktigt duktiga skådespelare rakt igenom.
Det här är en feelgood-film. Men den är smart gjord, och faller utanför ramarna. Den här filmen får fem hjärtan av mig, maxpoäng, den här måste du se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar