Fredrick Federley skaffar barn med sin bästis

I dagens nätupplaga av Aftonbladet kan man läsa om Fredricks lycka, att han och hans bästis skall få barn.

Jag tycker det är fantastiskt! vilken lycka de måste känna att de skall bli föräldrar. På samma sätt som alla andra känner lyckan när de får beskedet att de är med barn.

Detta är ju ett noga planerat barn, ett barn som de verkligen försökt att få till, som de över allt annat vill ha. Det är ingen graviditet som blev till av misstag, det är inget barn som kom till av slumpen, på fyllan eller för att någon kondom sprack.

Det här barnet är efterlängtat! Den kärlek det här barnet kommer få kan ju inte någon kunna tvivla på, eller?

Några röster säger att det är egoistiskt att skaffa barn på det här sättet. Man tänker BARA på sig själv, och inte på barnet. Skall man vara riktigt hård, så är det väl så för alla? Man skaffar ju inte barn för det blivande barnets skull? Man skaffar ju barn för att man vill ha barn. Den/de personer som skaffar barn, gör det ju för att de har en längtan till barn, de känner en saknad hos sig, som de vet beror på att de inte har barn.

Fredrick och din bästa vän, jag säger bara grattis och all lycka i världen till ert kommande kärleksbarn!

Skit i etiketterna!

Läste idag en blogg där en kille starkt ogillade att Rädda Barnen stulit en idé som heter "It gets better". Läs artikeln här så kan du läsa vidare sedan.

Jag förstår hans tanke, men jag håller inte med honom. Jag håller i det här fallet på Rädda Barnen (vilket jag absolut inte alltid gör, deras syn på vad en familj är, är .... lite udda).

Jag tycker att barn som är utsatta för mobbing skall få hjälp, de skall kunna se att vi andra utomstående uppmärksammas på problemet och kan hjälpa till. Skit samma om man är bög, transperson, jude, gul, svart, lila eller från Skara.

Som barn var jag hårt mobbad i hela grundskoletiden, Till en början med så var det inte för att jag bög (vilket alla mobbare tydligen fattade snäppet för mig) utan av andra orsaker. Jag var blyg, tog inte för mig, jag var intresserad av mode, musik och var kanske queer (fast det ordet fanns såklart inte i Skara 1986, då var man bara en Jävlabög).

Trots att jag är bög, har upplevt att bli mobbad för det, så myckeet att jag faktiskt funderade på självmord, så tycker jag att Micke har fel.

Visst, det är ganska fantasilöst av TV-bolaget och Rädda Barnen att ta sig an denna idé om "It gets better", de kunde hittat på nåt eget, men om detta hjälper utsatta barn att må bättre, få hjälp, stöd och tröst i en jobbig del av sitt liv så go for it!

Jag kan inte sitta och tycka synd om mig själv och säga att jag har det mer jobbigt än en invandrarkille, en fet tjej, ett barn som lever i en Jehovas Vittne-familj, eller ett barn som helt enkelt inte smälter in i det "normala". För det är vad det handlar om. Att inte passa in i normen.

Vi är alla lika, och det absolut viktigaste är istället att personer som jobbar med att hjälpa dessa HBTQ-barn, ser deras ångest och problem, för vad det är, en mardröm.

Barn förtjänar bara att må bra, vara glada och känna att de har framtiden framför sig.

Och till sist vill jag säga det till de barn/tonåringar som läser detta, IT GETS BETTER. Tro mig.