Sedan började företagen vakna till liv. "Facebook, där måste vi vara!" där kan vi sprida våra produkter och klämma oss emellan alla privata meddelanden, bilder och relationsstatusar. Skitsmart!
Redan då kände jag att det här var inte riktigt vad jag ville att Facebook skulle utvecklas till. Det personliga, det enkla och det nära (även om det var en illusion, eftersom Facebook äger allt content och kan sprida det hur de vill) började hackas sönder med annonser, och Pages där företagen smetade ut sina varor och tjänster.
Sedan började alla, och då menar jag ALLA, vilja vara på vän med varandra Facebook, kompisar, arbetskamrater, gamla barndomsvänner och fans till sina idoler. Jättekul tyckte jag. Till en början.
Nu när jag tycker att jag kan Facebook, så har mina behov ändrats. Jag vill inte vara "vän" på Facebook med varenda en jag någon gång skakat hand med, hoppat i säng med eller köpt en produkt av. Det betyder inte att jag inte gillar dem, och det betyder inte att jag nån gång skulle kunna dela mitt privatliv med dem på Facebook. Men jag vill inte göra det med alla. Varken arbetskamrater som jag kommer jättebra överens med på jobbet, eller kära släktingar som jag gillar mycket. Eller nåt sexigt KK från förra millenniet.
Facebook är för mig en väldigt privat del, och jag orkar inte hålla isär alla vänner där, vad jag kan skriva till några, men vill dölja för andra. Jag vill kunna "like" en sida, vilken som helst på webben, utan att behöva tänka "oj, undrar om XXXX såg detta nu, var det så bra"?
Så om du blivit bortplockad från min Facebook-lista, ta det inte personligt. Jag vill bara inte vara vän med dig. ;)
